För det andra så var det var det plåstrets placering. Kanske en bagatell i det hela, men jag anser att jag vill ha på det klara vad jag ska förvänta mig. Jag hade fått beskrivet att plåstret skulle sitta i armhålan och lite uppåt mot ryggen men mest under hunden. Att jag ser att plåstret sitter ungefär en centimeter från ryggraden så blir det för mig en väldig skillnad och då anser jag att det brustit i kommunikationen. Hade det varit jag som i första hand fått infon så hade jag frågat för att försäkra mig om att jag förstått infon rätt och chansen att rätta till min uppfattning. Alternativt om jag när jag hämtar hunden ser att då plåstret inte sitter där jag haft uppfattning om så hade jag påpekat detta. Nu vart det sambon som både lämnade in och hämtade hem henne och inget av detta jag beskrev hände. Jag anser att det är viktigt att både veterinär och djurägare har samma bild om vad som ska ske med hunden/djuret för att undvika missförstånd, besvikelser och missnöjdhet. Så vi fick kontakta Slöinge igen för att framföra det hela. Inte nog med att plåstret satt på annan plats än det som beskrivits så hade vi önskat minimal rakning då jag önskar ställa ut henne i år och man hade sagt en yta på 5*5 cm. Plåstret är i den storleken men inte rakningen som är desto större som 9*10 cm. Det hade jag också önskat att man varit tydligare med, något som också framfördes som feedback. Självklart är Sallys välmående mycket viktigare än vart plåster hamnar och hur mycket som rakats.
Vi har alla – förhoppningsvis – sovit gott i natt. Men på förmiddagen så var Sally gnällig, ovillig att röra på sig, satt och skakade och ville absolut inte kissa när hon fick chansen. Att uträtta sina behov är viktigt att hon gör – dricka, bajsa och kissa. Ätit hade hon gjort under kvällen. Men vi har större svårigheter med det andra, samtidigt som hon då fortfarande verkar smärtpåverkad. Något som jag fann ganska problematiskt och oroväckande. Så vi kontaktade Slöinge igen och det blev igen dags att åka in.
Väl inne fick vi vänta. Sex hundar stod före i kön innan oss. Jag tror det tog 2 timmar innan vi träffade veterinären. Då hade vi också upptäckt att kring smärtplåstret hade Sally fått en rödflammig färg. Hon var mycket pipig och fann bara ro i min famn och jag fann ro med att ha henne liggandes i mina armar.
Sally skrämde mig ordentligt när hon inte vred upp tassen till normalt läge från att veterinären böjt tårna. Känsel och/eller reflexbortfall. Jag tror nästan jag förlorade all färg i ansiktet den sekunden, tills veterinären gjorde fler försök. Då visade Sally de rätta reaktionerna - dvs reagerade på testet och snabbare. Veterinären nöp henne ordentligt i tårna och jag har aldrig blivit gladare av att Sally reagerade med ett skrik över att det gjorde ont. Ett mycket gott tecken i sammanhanget.
Troligen hade varken plåstret och metacamen tillräcklig styrka. Möjligen tålde hon inte plåstret heller i och med att hon verkade få utslag. Sally blev inlagd i Slöinge igen och de kommer kontakta vårt försäkringsbolag för ett förhandsbesked gällande en CT-röntgen som Sally troligen kommer att få genomgå för att man ska kunna få svar på vad som gör att hon har så ont.
Det var mycket motvilligt jag lät de gå iväg med Sally ifrån mig, men samtidigt behövde hon mer hjälp än vad jag/vi kan ge hemma. När hon kommer hem vet vi inte, men jag hoppas så innerligt på att det är snart och att denna mardröm snart är över. Tanken på att fungera normalt känns inte helt enkelt, men det hjälper inte Sally och inte mig...