Upp fick jag ta mig och strax innan klockan 7 så for vi iväg söder ut och mot utställningen i Hässleholm.
Vi hade planerat att vara på plats i god tid för att slippa trängas vid parkering och passage. Något vi lyckades med helt alldeles lagom innan rusningen.
Regnet hotade ovanför oss, så tältet hade vi med oss och monterade upp. Sen gick det undan. Bedömningarna gick fortare än vad vi är vana vid, kanske för att upplägget gjorde att det hela fick ett flyt utan onödigt tidspill. När klassen som var under bedömning närmade sig genomförd, så ropades nästa klass in för att göra sig startklar i andra delen av ringen.
Tamino in i veteranklassen tillsammans med två andra grabbar. Varav den ena är morbror till Sally faktiskt. Tamino fick excellent med kritiken:
"Typ helhet bra kropp och rygg, fin päls, bred i fronten, kort hals, bär svansen allt för glatt, fint huvud med bra öron, trevligt temperament."
Bär svansen allt för glatt? Nja, jag misstänker starkt att det ska stå platt, för så mycket gick inte svansen runt på Tamino. Men men. Tamino placerade sig som trea, utan ck och så var hans deltagande över för dagen.
Med en rusande fart blev det Sallys tur. Totalt 10 tikar i öppenklassen och Sally fick very good med kritiken:
"Stor långsträngt tik visas i kort päls. Allt för grov i huvudet, ljus ögon, platt svans. Fin fram och bakställ, rör sig väl."
Domaren började ganska snabbt rota i Sallys päls på utställningsbordet.
Vad har du gjort med pälsen? Har du lämnat den hemma? uttryckte han sig till mig. Jag vet inte vad han tänkte sig att jag skulle göra. Jag förstod ju att han inte gillade pälsen och jag hade inte för avsikt att försämra bilden om min fina Sally och svarade att det berodde på fällperioden och att det på det viset inte alltid blir som man tänkt sig. Jag tycker allt det är tråkigt att domare uttrycker sig negativt om ens hund. Roligare hade varit att höra något positivt, som till exempel något som domaren anser vara väldigt fint eller bra med hunden. Resten räcker det att få på kritiklappen.
När jag skulle hämta ut min kritiklapp för Sally så frågade en funktionär, som jobbade i vår ring, mig om jag tränade och tävlade en del med Sally. Visst gör jag ju det. Hon hade sett detta när vi stått i ringen och kört sitt-ligg-stå-skiften. Hon framförde också att det Sally saknar i utställningsringen tar hon igen genom att ha något extra bakom pannbenet. Lite halvmärklig kommentar, men jag vet ju också att det stämmer på Sally. Även om hon för mig är den finaste både på utsidan och insidan!
Vi packade ihop oss ganska snabbt efter att Sally var klar och började bege oss. Vi stannade till och pratade en stund med en vän. Alltid lika trevligt. Kul att följa henne och hennes hundar, för dem är en del av mina. Och på utvägen blev det inköp av träningsgodis, så nu kan vi träna ordentligt igen.
Medan vi ändå befann oss i Skåne så passade vi på att besöka sambons föräldrar. På vägen dit hände något jag vill dela med mig av. Utmed vägen i en liten by sprang en ensam schäfer. Sambon körde så jag bad honom stanna så vi kunde fånga in hunden och leta upp ägaren eller dit den skulle höra hemma. Något jag hade velat att andra skulle gjort med mina om de var på rymmen. Dock vet jag också att hundar på rymmen kan vara skygga, så jag tänkte taktiskt. Ut ur bilen och redan där började jag locka. Hunden såg ut att lägga öronen bakåt och nästan le när den kom trippandes emot mig. Jag tolkade hunden som trevlig och vänlig. Jag öppnade baksätesdörren för att komma åt lite hundgodis och schäfern kom hela vägen fram. En stor kille! Jag kunde undersöka halsbandet, men där fanns inget jag kunde gå på. Tog ett tag i halsbandet för att han inte skulle springa iväg ut på vägen igen. Bakom oss låg ett hus som jag tog med mig hunden till för att kolla om den var saknad där, men kvinnan i huset hade redan en schäfer. Men hon tyckte sig veta att det var en grannes hund. Hon släppte in oss på sin altan. Schäfern jag höll i halsbandet drog iväg utan att jag var beredd på hans styrka att jag nästan flög efter som en vante. Kvinnan lovade att ringa grannen direkt och tackade å grannens vägnar.
Sedan for vi vidare. För mig var det en häftig upplevelse som småhundsägare att hantera en sån stor hund. Jag drömmer om att skaffa en större hund. Dock kanske inte lika stor som den här schäfern. Vem vet vad framtiden har att ge....