Att Tamino spytt en gång under fredagen var väl inget att hänga upp sig på, men under lördagsmorgonen gav han mig en känsla jag inte kunde bortse ifrån. Något var inte riktigt som det skulle vara. Han kunde uppfattas som vanligt, men jag såg den lilla dämpningen. Han stönade dovt, något som jag tolkade som en obekvämhet eller att något störde honom.
När frukosten serverades så slängde sig inte Tamino över den som han normalt brukar. Han ville inte ha. Kortisontabletten han brukar ta emot utan konstigheter vägrade han ta. Han hade under morgonen både kissat och bajsat normalt. Vi tog tempen och den var också normal. Men vi blev inte kloka på vad som stod på. Vi gav pro-kolin och det spydde han upp.
Jag tyckte kanske först att vi kunde avvakta med att kontakta veterinär, men ju mer jag ägnade det mina tankar, så kändes det bättre att ringa och fråga. I samtalet med djursjukhuset så var det som vanligt svårt för dem att göra en avvägning om Tamino behövde träffa veterinär eller inte, utan det valet föll på mig. Dock poängterades det några gånger om hans ändå höga ålder. Efter en liten stunds velande i luren, så valde jag att vi skulle avvakta en stund och prova med en liten promenad och se vad för effekt det fick. Sedan gick vi ut.
En lång härlig promenad, där Tamino fick gå kortare sträckor och mellan dessa åka snålskjuts i transportväskan som sambon bar på ryggen. Tamino travade med, men inte med samma attityd som vanligt, även om vi höll ett lägre tempo när han fick gå själv. Han nosade knappt, ville inte tugga gräs och några behov i övrigt gjorde han inte heller.
Väl hemma provade vi att servera honom mat igen. Men den var fortfarande inte intressant. Provade med kokt ris, morot och gurka, men inget tog han i mun. Han spydde igen och ville bara springa ifrån oss och gömma sig.
Allt kändes så fel, så jag ringde upp djursjukhuset igen. Berättade hur det sett ut sen jag ringde sist, hans höga ålder noterades igen och nu var de lite inne på att vilja titta närmare på honom. Jag nappade direkt och vi fick tid två timmar senare. Perfekt, då hann vi med middagen och ett kort besök i Slöinges glassbar.
Inne hos veterinären fick vi berätta allt i vanlig ordning. Veterinären kände igenom Tamino genom att klämma genom buken, kollade ryggen och lyssnade på hjärtat. Tamino har ändå en kroniskt inflammerad tarm, tre diskbråck, sköldkörtelproblem och blåsljud på hjärtat.
Vi har i alla fall vid ett tillfälle besökt veterinär för att han satt i sig en sten som inte ville ta sig ut på egen hand och hemma har vi tydligt sett hans tendens att tugga i sig filtar, i ren protest. Oss veterligen så kommer de ut efter att de passerat igenom Tamino.
Med denna information så valde veterinären att vi behövde röntga, men det syntes ingen tydlig anledning till Taminos mående. Dock, även om inte det syntes något, behöver det inte innebära att det inte finns något. Om det nu är filt som fastnat på vägen så är den inte tillräckligt kompakt för att synas på vanlig röntgen. Man pratade om att man kanske skulle göra en röntgen med kontrastvätska.
Eftersom Tamino ändå är 12,5 år, inte ville äta eller dricka och dessutom spytt, så ville veterinären skriva in honom. Jag... ja, jag tycker illa om att behöva köra hem utan den hund jag har med mig. Visserligen hade vi Simba med oss och det underlättar lite och blir inte lika tomt att gå ut till bilen utan hund. Man tog även blodprov på Tamino, för vad sa de inte.
När vi skrivit in hund tidigare så har vi inte haft så mycket att ange, men den här gången var det en hel lista. Tamino hade inte fått sin kortisontablett som han skulle haft på morgonen, han äter speciellt veterinärfoder med tillsatt pro-fibre och hormonmedicin på kvällen.
Vid åtta-tiden på kvällen ringde man från djursjukhuset. Min första tanke var att det hänt Tamino något och att det inte var bra. Men de ville bara dubbelkolla med vilken medicin han fått respektive inte, så de var helt på det klara med hur det låg till. Jag framförde att jag trodde att de hänt något och jag fick veta att han låg lugnt i sin bädd. Han hade fått mat som han inte rört än.
I morgon ska de höra av sig och förhoppningsvis får vi hämta hem honom igen.