Sally har sen en tid tillbaka haft problem med sitt ena öra. Hon hänger med det, kliar ofta och skakar sig minst lika ofta. Vi har försök att rengöra själva, men bara någon dag efter så har det geggat igen.
Skönt nog så var det inget akut, så vi kunde tidigare i veckan boka en normal tid och därmed slippa jouravgiften.
Vi hade fått bokad tid klockan 15.00, men den var närmare halv innan vi väl blev inropade.
I vanlig ordning fick jag börja förklara Sallys problem till veterinären. Skötaren frågade om Sally var snäll och om de behövde göra något i samband med örontittandet. Men jag har aldrig varit med om att Sally varit elak vid veterinärbesök, så jag svarade att hon var snäll. Skötaren höll i Sally medan veterinären tittade i Sallys öron. Höger öra såg väldigt fint ut och vänster såg lätt röd ut samt att det fanns en del vax där i. Sally skötte sig - som jag väntat - helt exemplariskt. Att få godis var inget hon tackade nej till heller och svansen viftades glatt med.
Jag har märkt att hundarna lätt sammankopplar veterinärbesöken med att komma upp på utställningsbordet. Även om Sally tyckte det var supertrevligt med människor som hälsade på henne, så såg jag direkt en förändring hos henne så fort hon kom upp på bordet. Något jag uttalade mig om för både veterinären och skötaren. Tipset jag fick var då att bara komma in och väga och träna med bordet, men hur många gånger blir det tillfälle till sånt? Jag förväntar mig att veterinären använder mig när hon eller han vill komma nära min hund, som att jag ska hålla medans exempelvis öronen ska kollas. Men med en skötare i rummet så tog denne den uppgiften. Jag reagerade i tysthet och nu i efterhand så känner jag att veterinärbordet lätt sammankopplas med något obehagligt. Inte nog med att främmande veterinär ska komma nära och kanske dessutom bli obehaglig, hunden får ju även en främmande människa till att hålla fast den i samband med detta. Inte konstigt då att utställningsbordet blir sammankopplat med detta. Ett bord med en främmande människa som ska börja pilla på dem och de vet aldrig om det kommer bli obehagligt. Men om jag får ta del i situationen med att göra fasthållandena, så tänker jag att det bara blir hälften så obehagligt oavsett vilket bord de hamnar på sen. Jag ska ju ändå vara en trygghet, den som hunden känner och litar på. Det var lite knepigt att förklara detta, men jag tror ni alla förstår vad jag menar. Jag kommer hädanefter se till att jag är väldigt delaktig när det kommer till hanteringen av hunden hos veterinären.
Örat rengjordes och veterinären började prata om att ge behandling under en tid. Då jag är väldigt medveten om dopingsreglementet och att många preparat innebär karens, så frågade jag om karenstiden på det veterinären ville använda. Hon tänkte sig då att vi kunde bara rengöra vanligt, men efter att ha kollat upp karensen - då Sally ändå ska tävla den 7 februari - så kom vi fram till att vi hann behandla och låta karensen gå innan det väl var dags för tävling.
Det hade annars varit min vanliga otur att anmäla till tävling för att sen åka till veterinär och att hunden får medicin eller preparat med karenstid som innebär att tävlingen blir utesluten.
Så nu ska Sally ha droppar i vänster öra i en veckas tid, två gånger om dagen. Vi hoppas att det bättrar sig och om inte annat blir det ett veterinärbesök till.