Det började med att jag i min förtvivlan upptäckte att jag inte betalt in i tid och där med missat anmäla mig till lydnadstävlingen den 8 mars, som jag såg så fram emot att få tävla på.
Jag mailade klubben i hopp om att jag kanske kunde få anmäla mig ändå och inväntar nu svar. *hoppas!* Frågar man inte får man inget veta.
Sedan tog jag med mig gänget ut för en promenad. En promenad där jag faktiskt gladde mig något över att det regnade lite, för då kunde jag inviga mitt sprillans nya regnställ. Men promenaden var inte alls njutbar. Jag var arg och frustrerad, vilket märktes på hundarna som inte alls ville vara i närheten av mig. Sally reagerade nog starkast.
Väl hemma så var jag på så dåligt humör att jag fick släppa hundarna i hallen - fortfarande kopplade och med täckena på - och sätta mig i vardagsrummet för att lugna ner mig. Sedan kunde jag hyfsat lugnt torka av dem och låta dem komma in.
En liten stund senare upptäckte jag att jag missat ytterligare en viktig datum - nämligen igår - då det var sista datumen att anmäla till utställningen i Malmö i mars för hundringen billigare per hund. Visserligen kanske inte så mycket att bli ledsen för, men för mig rann det över. Jag blev väldigt ledsen.
Mitt dåliga humör fortsatte och jag funderade på om jag skulle klara av att ta mig iväg för rallykurs. Men jag kom fram till att det var något jag inte kunde missa, speciellt inte när det skulle bli sista gången för mig då jag inte skulle kunna delta nästa vecka som är den faktiska sista gången.
När jag satte mig i bilen såg jag att en fågel lämnat sitt visitkort på min framruta. Jag tänkte att jag kunde få bort det med hjälp av spolarvätska och vindrutetorkarna och jag fick bort en hel del, men inte allt för att spolarvätskan sinade... Jag drog en stor suck och körde vidare...
På plats i Hundarenan så band jag Sally - och Tyra som igen fick följa med - och valde att sitta lite på avstånd från dem. Dels för att sitta närmare gruppen och dels för att jag visste att mitt humör påverkar dem.
Innan vi hann börja så blev det uppdagat att vi var flera som inte kunde sista tillfället. På grund av detta blev tillfället flyttat - till min stora glädje - till en bättre lämpad dag så att så många som möjligt av oss kan - inklusive mig själv.
Med trevliga kamrater, den sköna stämningen, det roliga att träna hund och nå lösningar på problem gjorde att jag glömde mitt dåliga humör. Jag fick annat trevligt att tänka på i stället och när de båda timmarna flugit iväg kunde jag köra hemåt med ett smile på läpparna.
Det är skönt när dagen och humöret kan vända till det bättre! Men det är långt ifrån skönt när livet känns hopplöst.
På tal om kursen ikväll, så var den allt annat än hopplös. Banan bestod av två hinder och dessutom direkt efter varandra. Den första var bara att skicka hunden över, men den andra skulle man hinna sätta hunden och stå stilla innan man fick skicka över hunden. Hade varit lättare med det omvända, men det skulle ju inte vara en utmaning. En ytterligare utmaning var att efter hinderna så låg åttans frestelse och med väldigt lockande köttbullar.
Kvällens bana bestod även av många stopp och sitt. Jag behöver förvarna Sally och hjälpa till mer vid dessa skyltar, så hon inte gissar eller hamnar fel då hon ofta befinner sig en bit framför mig. Genom att bromsa in innan skylten så förstår Sally att det blir stopp/sitt och dessutom blir det lättare att hjälpa henne rätt när hon också kommer ner i hastighet.
Att träna svårt gör att tävling blir lätt. Så det är bara att träna på!