Eftersom det var sju månader sen sist samtidigt som tid för att träna inte funnits, så hade jag inga höga förväntningar på vår prestation. Hela vår insats skulle bestå av samarbete, en go känsla och helt enkelt ha roligt tillsammans.
Vi var näst sist ut i mästarklassen, dock bara som nummer 16, men det innebar ändå tid för både uppvärmning och mental laddning. Jag ville inte bli nervös och därmed tappa både min och Sallys fokus på varandra. Jag valde att ha en mer avslappnad inställning till tävlingen och inte ens tänka tävling utan mer träning.
Känslan inne på banan var överlag bra med riktigt fina inslag, även om jag emellanåt insåg missarna som skedde. Sally kändes samlad och trots mycket spring mellan skyltarna så kunde jag ändå hinna med henne. Faktum är så kände jag mig riktigt nöjd med vår prestation på banan med tanke på att det ändå var sju månader sen sist.
En underbart vacker och solig dag att tävla på och även njuta av i väntan på resultat och prisutdelning. Endast femteplatsen och upp till förstaplatsen räknades upp och då jag inte var en av dem förstod jag att mitt protokoll fanns att hämta inne i klubbstugan. Mitt låg överst i högen och jag noterade poängen jag fått. Det var nog första gången jag skämdes över mitt resultat. Med hela sju felövningar och några andra små missar så som bris, nos och förarfel så hade vi fått behålla 17 poäng.
Jag kunde inte ens ta in och analysera vad som hänt och vad jag hade gjort. Innan prisutdelningen var jag medveten om två till tre felövningar och lite annat smått. Jag packade ihop mig och Sally och drog hemåt med en liten, liten tanke på att jag borde frågat domaren vad jag gjort för att det skulle bli som det blev. Vad felade på alla sju felövningar? Men jag körde bara hemåt och jag kunde inte fokusera på något annat. Jag skämdes över den pinsamt låga poängen och jag kände mig så ledsen och frustrerad. Jag insåg att jag inte skämdes för egen del utan brydde mig om vad andra skulle tänka och tycka, något som känns orimligt egentligen så här i efterhand.
Min känsla som infann sig när vi var inne på tävlingsbanan och även efter är det absolut viktigaste i det hela. Varken poäng eller vad andra kan tänkas tycka spelar ingen som helst roll i sammanhanget. Sally, jag och det vi har och gör tillsammans går inte att poängsätta. Därför kan jag njuta mer av domarens kommentar: Jättesnyggt läggande. Fin ögonkontakt i följsamheten.
Med denna nya insikt har jag letat upp nästa tävling. Inte för revansch inför andra utan för mig själv.