Efter att ha ätit middag i form av rester från söndagens händelse så fick jag försöka att hålla ett öga på klockan då jag blev väldigt tung i ögonlocken. Jag var ju tvungen att se till att jag inte missade rallykursen!
På tal om mat förresten så kan jag varmt rekommendera rätten vi hade i söndags. Den är lätt att göra samtidigt som den smakar som en lyxmiddag – underbart gott! Biff med karljohancrème och rostade mandelpotatisskivor – klicka på namnet för att komma till receptet!
Trots att jag hade vilat hela dagen så var jag ändå trött och kände mig seg i hela kroppen. Men jag tog ändå med mig tjejerna, packade ihop mina regnkläder och paraply – då det börjat droppa ute – ifall om att vädret tänkt bjuda på ännu blötare väder och körde iväg till rallyn.
Jag funderade hur jag skulle orka med kursen alls igår, för jag kände mig långt ifrån fokuserad. Men jag valde att delta ändå. Även om det emellanåt kan vara lite skönt att få vara hemma med hundarna, så tär det en hel del att var arbetslös och även om jag har hela dagar att göra nästan vad som helst så orkar jag på ett sätt inte att göra något alls.
Kurstillfället piggade verkligen upp mig! Men å andra sidan är det kanske inte så konstigt. Ett gott gäng som tränar och pratar hund, upptäcker saker, lär sig, skrattar och bara har det allmänt trevligt i det hela. Jag måste säg att jag mår väldigt gott av det och trivs enormt bra!
Eftersom det regnade och verkade komma mer, så fick bara Tyra följa med ut ur bilen. Sally fick hålla sig i bilen, för att slippa bli blöt och skulle tillfälle ges så kunde hon få komma ur och köra lite rally även hon.
Tillfällets bana var en något klurig en, då den bestod av ett par tajta tempoväxlingar som kunde vara lätta att missa om man inte var uppmärksam. När vi fick banvandra själva, så upptäckte jag mig själv missa en tempoväxling. Att jag upplever min miss som lite snopen gör att jag lättare lägger den på minnet till nästa gång och blir extra medveten om hur banan ska gås.
Den här gången var jag medveten från början om att jag ska lita på att jag har med mig Tyra genom hela banan och det går hur fint som helst. Lite sneda sättanden och sånt småpill har vi, men det är bara småpill då huvudsaken är att hon följer med mig och är uppmärksam på mig och det har hon blivit allt bättre på.
Vi hann igenom banan tre gånger, då vi inte var full styrka och under andra gången så stötte jag på ett bekymmer. Jag skulle få Tyra att förflytta sig från sittandes framför till vänster sida i en vänster ingång. Hon flyttade sig, men med en släpande rumpa. Något som hade gått bra första gången, men innan vi gick tredje gången så fann jag hur jag hade gjort. Den släpande rumpan handlade om att hon fått kommando från mig och min vänsterhand som innebar att hon skulle sätta sig fot och därför så fick jag inte henne att resa sig helt för att förflytta sig. Med min högerhand kunde jag få henne att göra det jag ville och det var så jag gjorde första rundan.
Det är helt fantastiskt vad man kan få upptäcka och det är det som gör det hela så spännande och roligt! Inte nog med att jag utvecklas och lär mig, Tyra gör det också!
Jag blev så uppiggad så att när jag kom hem så träffade jag på en stor groda som skuttade omkring på gräsmattan. Det var mörkt och hade den inte hoppat som den gjorde hade varken jag eller tjejerna upptäckt den. Jag tog in tjejerna i hallen, fick sambon att hämta min kamera, tog med mig en ficklampa och gick ut till grodan igen för att fota den i regnet och mörkret.
Det var inte en lätt groda att fota, för nästa varje gång jag skulle finna en bra vinkel så tog han ett ordentligt skutt iväg. Något som var ganska kämpigt, men jag ville ha en bra bild. Sen tröttnade jag och gick in.
Jag hann få av mig mina blöta kläder – trots att jag försökt haft skydd av ett paraply – och sätta mig i soffan för att kika på bilderna jag tog i datorn. Sen fick jag plötsligt för mig att gå ut och fota grodan igen. Kameran fick jag klä in i en plastpåse för att skydda den från regnet och mig själv i full regnutstyrsel. Grodan var medgörlig en mycket mindre stund den här gången och försvann snart ner till grannens trädgård. Jag tänkte att jag kunde flytta
upp honom till vår gräsmatta, men han var en hal jäkel och han ville inte vara med på att följa med mig. Så han skuttade in i ett buskage, där jag inte nådde honom med kameran så jag gav upp helt.
Men jag tycker att där blev några bra bilder, trots att grodan inte var så förtjust i att bli fotad samt att det regnade och var mörkt. =)