Den 3 november var det utställning i Växjö. En dag jag sett så fram emot. Både Simba och Tamino var anmälda till att delta.
Jag arbetade under fredagen och fick hoppa över kvällens dans för att hinna med att bada grabbarna fina och packa för morgondagen. Sambon åkte själv iväg till dansen och plockade på hemvägen upp min vän som skulle samåka med mig till Växjö.
Till ovanligheterna började bedömningarna klockan 11, så vi fick en trevlig sovmorgon innan vi behövde köra iväg. Vägen mot Växjö såg riktigt fin ut i jämförelse med förra årets, då vi körde på en vintrig väg med snö och slask. Till och med singlade snön från skyn. Om jag minns rätt var där varningar utfärdade och som tur var hade jag fått sambon till att byta över till vinterdäcken på bilen. Men det var inget som behövdes denna gång.
Jag packar alltid in i det sista och precis innan avfärd stoppade jag mitt minneskort i en av mina byxfickor, som jag troligen inte skulle använda men med så många timmars väntan vet man ju aldrig vad för idéer som faller på. Min lilla dator var redan nerpackad. Inga problem med varken färden till Växjö eller att finna parkeringsplats. Sista biten promenad till lokalen sken solen och vi såg endast blå himmel. En fantastisk dag.
Inne i lokalen fick Simba träffa en veterinär. Han var skeptisk men med lite godismutor kunde även hon få se en flörtig och charmig liten kille.
Vännen och jag parkerade oss vid hennes ring först, då vi räknat på att hon skulle in innan mig. Dock efter några timmars väntan så var vi nog inne i våra ringar samtidigt. Under väntan så fick Simba lite utforskartid runtom i lokalen. Han var inte riktigt bekväm med omgivningen, det var trots allt första gången på en sån här stor utställning inomhus. Svansen hängde på honom och han såg nästan förföljd ut.
Simba var nästan först ut bland papillonerna i ringen. Där var tre konkurrerande juniorer och Simba.
Simba fick excellent med kritiken:
"Good proportions & pigmentation. Not enough developed coat on head & tail. Good angulation. Correct standing. Free mover."
Simba blev placerad som fyra. Han behöver utvecklas mer, menade domaren, samtidigt som han ansåg att Simba är fin redan.
En liten stund senare blev det Taminos tur. I veteranklassen var det han och samma hane som redan slagit honom i ringen vid typ två gånger tidigare.
Tamino fick excellent med kritiken:
"Typical development. Good proportions & pigmentation. Enough rich coat. Very typical head. Perfect tail. Perfect angulation. Correct standing. Free mover."
Tamino blev placerad två och med ett glatt ck! Wiie!
Tyvärr blev han oplacerad i bästa hane.
En rolig grej som hände vid ringen var att jag träffade på en kvinna som jag började prata med. Det visade sig att hon bor i samma stad som jag. Dessutom den enda uppfödaren hemmakring och jag visste med mig att jag kikat på hennes hemsida. Världen är allt bra liten och rolig ibland.
Innan hemfärd blev det en liten shoppingrunda. Ett shampo från Botaniqa och ck-rosetten förstås.
Ute hade det blivit hel mulet, kallt och mörkare än när vi anlände. Trots att dagen inte varit så lång så kändes de så och det var skönt att köra hemåt.
Väl hemma hann jag bara snabbt ställa om för att vi skulle igen iväg till några vänner. Med medvetenhet skulle jag plocka ur minneskortet ur byxfickan. Men där fanns inget att hitta..... *PANIK* Jag visste att jag inte hade haft det någon annan stans. Santinbyxor - glatta som tusan och på utställningen hade jag vid några tillfällen suttit helt på backen. Kortet måste ha tagit sig ur. Jag letade ändå överallt där jag kunde tänka mig att det hamnat, men ingen lycka. Delade inlägg på flertalet sidor på Facebook. Ringde utställningsarrangören. Jag var något bortkopplad från mina vänner den kvällen, trots att jag gjorde mitt bästa.
Nattens sömn blev kortkort. Jag kunde inte annat än tänka på mitt försvunna minneskort. Jo, hade det varit tomt hade det väl varit sin sak, men nu hade jag dokument på kortet som jag inte hade sparat något annan stans. Dyr läxa och ja, jag klandrar mig själv enormt.
Dagen därpå beslöt jag att jag ville till utställningen igen för att leta. Dömt att misslyckas, men jag hoppades. Arrangören var otroligt hjälpsamma och det är jag väldigt tacksam för. Tyvärr körde jag totalt 26 mil helt i onödan, men jag kände ändå att jag gjort vad jag kunde. Eller ja, inte helt riktigt. Jag ringde polis och anmälde kortet borttappat och lade in efterlysning på ännu fler Facebook-sidor. Kontaktade kommunen för att få tag på vaktmästare och städpersonal. Jag kan säg att det är helt otroligt hur många man når ut till, för dottern till städaren hade sett mitt inlägg innan de började städa och kunde därmed hålla ögonen öppna redan från start. Men ingen lycka......
Några har jag sett har engagerat sig och jag gissar att fler jag inte vet om också har gjort det och jag är väldigt tacksam för det. Dock är mitt kort inte tillbaka hos mig, än.
Ungefär två veckor har gått sen utställningen... och jag letar och hoppas ärligt talat än.