Jag vaknade frivilligt - eller ofrivilligt beroende på hur man ser det - innan klockan skulle till att väcka mig. Därför blev det också att jag och Maximus anlände tidigt i Varberg där tävlingen höll till. Nästan en timme att slå ihjäl efter anmälan i sekretariatet till samling. Jag passade på att låta Maximus insupa omgivningen och uträtta alla sina behov.
Vi vart typ 20 startande i båda grupperna. I första gruppen hade jag startnummer 15 och i den andra 9.
Eftersom Maximus vid senaste tävlingen hade svårt att fokusera på mig, så valde jag att värma upp ordentligt med kontakt, belöning och lek oss emellan. Så när vi skulle samla oss för att gå in över bandet till banan så hade jag hans kontakt, precis som jag ville.
Lite brister här och var utmed vägen med bland annat lättare fokustapp, missförstånd och nosen ner i backen, men för att vara honom så var det ändå en förbättring från sist. När vi näst intill tagit oss igenom banan och hade bara några enkla skyltar kvar så försvann Maximus nos helt ner i backen. Jag försökte och kämpade, men inget gav resultatet att nosen lämnade marken. Kändes nästan som en halv evighet vid skylten. Vi kom ingenstans. Så jag tog beslutet och meddelade domaren att så snart Maximus riktade blicken på mig så skulle jag ta fram leksak. Några ögonblick senare så sprang vi ut från banan tillsammans med leksaken.
Tidigare har det varit helt omvänt, att första halvan gått segt och nosen i backen, men nu var det ändå bra första halvan för att sedan... ja....
Besviken var jag. Men inte på honom utan på mig själv. En disk till utan att lösa det hela. Det var så jag funderade på att stryka oss till nästa start och köra hem i stället för att träna. Men av erfarenhet brukar det gå lättare andra banan, så det blev att jag stannade kvar för nästa start.
Jag körde på med uppvärmningen där han belönades när han tog kontakt. Jag visste även att han borde vara rätt trött. Vi hann igenom ungefär halva banan när nosen plötsligt fastnade i marken igen. Jag var då snabb med att meddela domaren att jag skulle bryta så fort jag hade hans fokus igen så skulle jag dra fram leksak. I farten stannade jag till vid någon skylt och brydde mig inte om vad där stod utan valde något som kändes enkelt för Maximus att göra, belönade och sedan for vi ut med leksaken igen.
Men tävlingen idag var faktiskt inte bara skit. Som sagt, jämfört med tidigare gånger så tycker jag ändå vi nådde ett framsteg idag. Framsteg i att han höll kontakten bitvis in på banan, något han inte gjort innan.
Vid prisutdelningen fick jag med mina två diskningar två disktrasor, något jag bara hört talas om. Jag tyckte det lät som något förnedrande att få disktrasa eller diskborste vid sin disk, men faktiskt inte. Det var rätt uppmuntrande och uppskattat från min sida. Gäller att kunna se sin disk med lite humor och därmed få lite distans.
Jag blev även varm i hjärtat av orden jag fann på mina protokoll. På första banan "Härlig hund med mycket energi, tyvärr tog dofterna över" och på andra "Härlig hund! Bra beslut och lycka till i nästa tävling!".
Det kändes hopplöst i stunden, men orden gav mig hopp. Att han behöver få mer träning blev för mig väldigt uppenbart men också att hantera omgivningen utan att fastna i annat. Jag är fullt medveten om att han är ung och därför tänker jag att det kanske var för tidigt att starta. Jag tänker att han inte ska tävla rally än på ett tag utan få bättre träning och träna i tävlingsmiljö utan att faktiskt starta. Får se om jag håller mig helt till den planeringen, för som sagt det har ändå gått framåt trots diskarna...