Till skillnad mot en rallylydnadstävling som kände jag att jag inte hade någon som helst koll på hur en tävlingslydnadstävling skulle gå till, förutom då vad för moment som ingick.
Jag hade hört att man gör lottdragning vid samlingen, men förstod inte vad det innebar förrän idag. Aha! Man lottar ut i vilken ordning man ska starta! Jag drog startnummer 2. Glurp! Men det var samtidigt bra, för jag hann inte stressa upp mig genom att sitta och vänta. Nej, här blev det nästan pang på!
Bokstavligen utifrån min upplevelse så fick jag starta utan att hinna reagera. Jag hörde tävlingsledaren ropa efter mitt startnummer, trots att ettan var klar för att gå in. Jag visade att jag var tvåan och jag fick till svar att hon ville ha koll på oss upp till femte startande. Jag trodde att det var lugnt och plötsligt skulle jag in och köra en platsliggning. Bah!
Bara att köra! Jag var ganska nervös över att Sally inte skulle ligga kvar, då hon tidigare rest sig/satt sig på träningen. Men hon låg pall genom hela tiden! Stolt Matte! Tandvisningen var ingen svårighet heller, i alla fall inte för Sally som älskar människor betydligt mer än hundar.
Sen hann jag hämta upp min egen hjärna som försvann på vägen. Jag satt och spanade in tjejen innan mig och förstod plötsligt att det skulle bli min tur, så jag hann inte starta upp Sally tillräckligt innan vi väl skulle gå in på plan. Jag tror att det var av den anledningen jag inte fick Sallys uppmärksamhet under tiden vi var på banan, mer än några korta stunder. Linförigheten gick därför som den gick, även om jag vet att det kunde gått bättre. Men förmodligen hade jag mer nerver som spökade än vad jag trodde.
Läggandet och ställandet kändes väldigt bra. Framför allt ställandet, som jag ändå sett som en av våra svagheter.
Eftersom jag varit sjuk och haft problem med att prata utan att hosta, så var jag - insåg jag i efterhand - nervös över att jag skulle kalla på Sally med en för svag röst så hon inte hörde mig i inkallningen. Jag skulle gissa att jag inte lät tillräckligt säker de två första gångerna jag kallade och att Sally förstod tredje gången att hon skulle komma. Då kom hon som ett skott! Hon satte sig rakt framför mig och jag trodde inte jag kunde göra något åt det, men tydligen så hade jag haft en chans att placera henne i utgångsläget.
Sally mottog tveksamt apporten, så jag höll kvar någon sekund för att se om hon verkligen tog den. Men hon spottade ut den så fort jag släppte. Men det var jag inte förvånad över alls. Jag visste att hon kunde göra så, om hon ville. Ett moment vi får träna vidare på.
Hopp över hinder trodde jag skulle bli en väldigt enkel match, men icke. Jag hann inte mer än lämna Sally på ena sidan då hon fick vittring om något mer intressant vid sidan om sig. Hon hade fullt upp med detta som låg i gräset och hade inte lust att hoppa på mitt kommando. Momentet tog slut och jag undersökte närmare vad som intresserat Sally så - en grillad köttbit. Jag visade upp den för domare och tävlingsledare, samtidigt som jag fick gå av plan. Jag mötte upp med några vänner som är betydligt mer erfarna inom tävlingslydnaden än jag och jag fick veta att jag kunde åberopa tekniskt fel på grund av köttbiten och att jag kunde begära att få göra om momentet. Tävlingsledaren pratade med domaren och jag fick klartecken om att få göra om hopp över hinder, som lyckades bättre då Sally den här gången hoppade. Men förmodligen har hon ett gott minne och sökte fler köttbitar på min sida om hindret.
Jag hade en tveksam känsla över hela min insats. Jag tyckte ändå att det gått bättre på träningen. Men träning är träning och tävling är tävling, stor skillnad trots att enda skillnaden är min nervösitet och mina nerver. Och grillade köttbitar.
Den definitivt bättre känslan infann sig när jag fick veta mitt resultat: 133 poäng och ett tredje pris. Med detta fick jag en 7:e placering av 14. Riktigt bra för att vara debut! Så jag känner mig trots allt nöjd!
Dessutom var vi fyra från kursen som bildade lag. Eller ja, egentligen var vi åtta som bildade två lag och båda hamnade på prispallen. Det tycker jag säger en hel del positivt om vår tränare. En tränare som själv tog ett första pris i två bemärkelse. Stort Grattis till henne! Jag är stolt över henne! =)
Dax att träna vidare och söka nya tävlingar!