Veterinären undersökte Taminos kropp noga. Alla leder och rygg. Klämde, böjde och bände. Tamino höll masken och gav inte ifrån sig ett ljud. Förutom när veterinären var på höfterna, då visade Tamino tydligt tecken på obehag. Att han biter ihop gör det svårt att hitta vad som felar och smärtar. Det borde vara mer positivt att han inte visar tecken på smärta och obehag för att där inte är något, men när man vill hitta orsaker så är det bra om han inte biter ihop.
Veterinären beslöt att vi behövde röntga, både rygg och höfter med sedering. Tamino brukar vara väldigt medgörlig vid röntgen och jag undrade om det var nödvändigt med sedering. Men när veterinären förklarat för mig att det skulle bli bättre bilder om han slappnade av och tillät ställningar som kunde vara obekväma, så var det klart att bra bilder i rätt läge var att föredra framför en vaken Tamino.
Tamino fick en spruta i en muskel och fick lugnt vila i min famn inne i röntgenframkallningsrummet, då det var platsbrist för dagen. Hellre där än bland andra patienter och ägare. I rummet var det mörkt och vi satt och mös. Eller ja, Tamino somnade.
Han ryckte till i kroppen vid flera tillfällen. Vad hemskt egentligen att plötsligt känna sig tappa kontrollen över sin kropp och inte kunna kämpa emot det som sker. Jag hade troligen också försökt om jag var han. Han blev bara tyngre i min famn och mer lik en degklump än en hund. Ingen styrsel alls.
Tre röntgenbilder togs i två olika ställningar. Uppenbarligen har jag varit med om några röntgen nu, för varje gång hör jag mig själv tänka att hålla fingrarna utanför ljuset. Veterinären passade på att göra lite kläm och känn i Taminos avslappnade tillstånd och kunde finna glapp i höger höft.
Strax efter fick Tamino en spruta som skulle väcka honom igen. Det är alltid lika skönt att se dem vakna upp. Hjärtat brister alltid lite när de ska sövas, något som djursjukvårdaren inte riktigt tänkt på då de själva är så vana. Trots att jag varit med ett tag så kommer jag troligen aldrig vänja mig vid den känslan när hunden segar ihop efter en spruta.
Röntgenbilderna visade inget onormalt. Inga pålagringar eller andra saker som skulle kunna förklara våra regelbundna smärtbesök. Inte ens glappet i höften var en tydlig orsak. Veterinären fick inte ihop bilden och menade på att en CT-röntgen skulle vara väl motiverad.
Jag trodde vi skulle behöva vänta några veckor på en CT-tid, men överraskande nog även för djursjukvårdaren som bokade in oss så fanns där tid redan veckan efter, den 20 juni.
På självaste dagen för Taminos CT-tid gjordes en snabb hälsokoll innan han blev ledd ifrån mig så konstaterades att hans ena pungkula är större än den andra. Jo, men det vet jag. Genast blev det "konstaterat" att det var en tumör och att den kunde vara elakartad och sprida sig, även om fallen inte var många. Jo, men utifrån vad jag fick veta sist det "konstaterades" så var nästa steg enbart att plocka bort testikeln, vilket innebär en kastrering och Taminos utställningskarriär är över för gott. Denna gång kröp det fram att man kunde göra ultraljud på den för att se hur den såg ut och om den spridit sig till de närmsta lymforna. Jag gav min tillåtelse och ultraljudet skulle ske i mån av tid.
Vid middagstid mottog jag samtal från Slöinge. Mycket tidigare än vad jag hade väntat mig och jag fick svar på vad CT visade, något jag inte hade fått uppfattning om att jag skulle få så direkt. CT visade tre lindringa diskbråck. I nacke, i övergången bröstrygg/ländrygg och i ländrygg/bäcken. Tre diskbråck utsprida över hela ryggen, om än dock lindriga....
Det som var ännu mer överrumplande var vad ultraljudet visat. En förstorad prostata med cystor. Förändringen var stor. Positivt var att det upptäcktes tidigt innan han blivit allt för dålig och att man varken kunde se spridning eller tecken på att det skulle vara en elakartad tumör han har i säcken. Veterinären var väldigt rak och direkt - enda valen som fanns var att kastrera eller låta bli med följd på att Tamino inte skulle finnas kvar så länge till.
Min värld bara rasade. Jag kände mig så överrumplad och bedövad att jag grät i samtalet med veterinären. Viljan att ställa ut honom och drömmen att se honom bli utställningschampion krossades in till sådana små partiklar att de bara upplöstes och försvann. Hjärtskärande, likt en smörkniv som skar genom rumstempererat smör. Jag insåg snabbt att min vilja och önskan inte var förenad med vad Tamino behövde. Enda delen jag var överens om med mig själv var att göra det som var bäst för Tamino och det som behövdes för att få ha honom kvar.
Veterinären ville göra fler prover av - vad jag förstod i mitt omtöcknade läge - prostatavätska och urin för att upptäcka eventuella infektioner. Jag gav mitt godkännande och samtalet avslutades.
Min värld fortsatte att rasa. Självklart förstod jag att jag inte kunde eller ens skulle välja att inte låta kastrera honom. Det vore inte rätt. Samtidigt som det för mig kändes så fel. Jag bröt ihop och försökte se klart.
Bara någon timme senare ringde veterinären igen som undrade om jag hade smält informationen än. Jag hade knappt börjat. Jag var fortfarande kvar i mitt brutna läge. Hon hade bokat in en tid för kastreringen redan den 27 juni och försökte försäkra sig om att jag skulle komma in med honom till den tiden. Jag kände mig enormt motvillig och att jag inte kände mig ha något annat val än att ha kvar tiden. Veterinären försökte väl i bästa möjliga mån att förklara vikten av kastreringen och att hon hade gjort det själv om det vore hennes egna och att Tamino ju var sjuk. Jag hörde henne, med enorm motvillighet. Jag insåg att jag behövde ta mig igenom mina "själviska" känslor snabbt för att göra det enklare för mig och förhoppningsvis uppleva att jag faktiskt gör det rätta för Tamino och att det i längre loppet är det absolut rätta för mig.
Beskedet, känslorna, uppgivenheten, drömmarna som krossats, det hjärtskärande.... Allt dränerade mig verkligen på energi. Nu har det gått någon dag. Jag är fortfarande ordentligt omtöcknad samtidigt som det börjat sjunka in. För mig är det viktigt att känna acceptans redan innan operationen när allt blir definitivt. Bara tanken får hela min hjärna till att stänga ner.
Proverna som tagits såg fina ut och man hade satt dem på odling för att se så inte Tamino behöver behandling innan operationen. Besked om det skulle i så fall komma idag om det behövs.
Trots allt detta vet jag inte än säkert om vad som är orsaken till Taminos smärtskov. Är det från ett eller fler av hans diskbråck? Är det på grund av prostatan? Vad händer härnäst med den utredningen?
Dagen som skulle handlat om hans smärtutredning och CT-röntgen men i stället hamnade fokus på en förstorad prostata och kastrering.
Jag hoppas verkligen att det framgår att jag trots i mitt uppgivna tillstånd tänker på hans bästa och det han behöver. Så här långt har inget gått som jag varken velat eller önskat med hans liv. Bakom mina motvilliga känslor så ligger ändå en uns av tacksamhet att det hela upptäckts och att jag fortfarande får krama om och pussa min superfina och goa kungliga herre.