Vi letade tidigt efter hotell att övernatta på och bokade, så vi säkert visste att vi hade ett rum till oss. Något som skulle bli ett billigare alternativ för oss än att köra hem och upp igen. Jag önskade dock att få köra upp redan på fredagen och övernatta en natt extra för att undvika en tidig morgon i bilen. Men sambon höll inte med mig och då fick han roa sig med att köra oss upp. Klockan 06.50 började bilen rulla norr ut.
Väl framme så var det inte överraskande att se att det rådde kaos på parkeringen. Vid första infarten vi såg stod två personer som vinkade bort oss. In till nästa med köer så hamnade vi på en återvändsgata, bara vända om och tillbaka ut igen. Tillbaka mot parkeringsvakterna som plötsligt lät oss passera in. Stora frågan var bara vart de tänkt vi skulle bli av. Då fann vi en annan person som viftade oss vidare.
Parkeringsplats fick vi. Sen blev frågan vart vi skulle ta vägen. Fick syn på en ingång och en person kom fram och frågade oss om vaccinationsintyg. Då blev vi informerade om att vi skulle till byggnaden intill för att komma till SDHK´s utställning.
Fem ringar och vi skulle till ring fyra. Men ring fyra fanns inte att finna i ishallen. Tur att det finns människor att fråga. Vår domare hade fått förhinder – sjukdom om jag inte missminner mig – så vår nya ring blev trean. Där var bedömningen av korthårig chihuahua igång. Sen skulle löwchen och phalène bedömas innan det blev papillonernas tur.
Tamino var en av tre i veteranklassen. Det blev excellent med kritiken:
”Maskulin hane, bra huvud o uttryck. Väl ansatta öron, bra hals, rygg/linje, mycket platt svans, passande benstomme med fina bakbensvinklar, rör sig väl från sidan, något bredspårigt fram, en aning ullig päls, trevligt temperament.”
Placerad som trea, dvs sist i klassen.
Sally tyckte att det var lång väntan och försökte febrilt att få min uppmärksamhet och ville jobba för godis, eller i alla fall få mig att bara mata henne med godis, så det blev lite lydnads/rallyträning. Jag hade en rätt bra tom yta som jag kunde köra fotgående på. Ett ögonblick fick jag även för mig att göra en platsliggning. Sally lade sig med hakan i backen och låg hur tjusigt still som helst trots att människor passerade och rörde sig omkring med sina hundar. Ganska snart fick jag några människors uppmärksamhet. De tittade glatt på Sally, pekade och visade sin kompis intill. Jag hade lite dålig koll på tiden, men runt 2-3 minuter låg hon. När hon började röra lite på sig tyckte jag att hon gjort tillräckligt för belöning, gick fram till henne och satte upp henne. Vi fick då applåder från de som stått och observerat. En sådan underbar känsla!
Sen blev det Sallys tur i utställningsringen. Domaren var inte alls förtjust i Sally, men det misstänkte jag redan när hon inte gillade Tamino. Sally fick nöja sig med ett good och kritiken:
”Feminin tik på större sidan, kunde ha mer finmejslat huvud, bra rygg/hals linje. Väl ansatt svans som dock är väldigt platt, passande benstomme med fina vinklar, något ullig päls, rör sig väl runtom med fint steg. Underbart temperament.”
Tre tikar och Sally i öppenklassen. Jag blev osäker på om vi då skulle placera oss på fjärdeplatsen, men tyvärr inte. Då räcker det inte med ett good.
Vi packade ihop oss för dagen och drog till hotellet vi bokat övernattning på. Men då rummet inte var städat än fick vi vänta. Vi passade på att ta en runda på stan med hundarna. Allt var stängt tråkigt nog, men klockan var rätt mycket. Efter rundan var vi välkomna in till rummet. Där slumrade vi bort till drömmarnas värld i ungefär en timme. Det var skönt vill jag lova.
Lite middag, efterrätt och glass på det så mös vi ner i sängarna och kollade på tv en stund, tills jag inte klarade att hålla mina ögon öppna. Jag somnade ganska snabbt för att vara jag och jag hörde inte ens stökigheterna utanför på gatan då fönstret var lätt öppet. Sambon däremot fick stänga fönstret för att kunna somna.
Nästa morgon vaknade jag tidigt, tidigt. Tillräckligt tidigt för att det skulle vara över en timme kvar tills väckarklockan skulle ringa och det blev dags att gå upp. En ordentlig hotellfrukost med smarriga frallor, gott pålägg, ägg, yoghurt, flingor och juice så blev vi redo för ännu en dag.
Hotellet vi valt låg mindre än två kilometer från utställningsplatsen och istället för att trängas med bilen så tog vi en promenad dit. Smart val, för då hann alla hundarna göra från sig och blev dessutom rastade. Dock var vi tidiga och hade med det kunnat välja ta med bilen för där var gott om parkeringsplatser.
Hur som helst. Vi visste att vi hade någon timma på oss innan det blev vår tur i ringen. Så vi passade på att shoppa. Det blev träningsgodis, så nu kan vi träna lydnad och rally ordentligt igen. Vi hälsade även på i plush puppy-montern där vi fick lite extra råd på vägen. Jag har använt deras produkter nu i ungefär 1,5 år.
Sambon hade räknat med att vi skulle få vänta i två timmar innan det blev vår tur. Dubbla tiden så var det den faktiska tiden vi fick vänta. Gud vad det är tråkigt att vänta!
Tamino först ut i vanlig ordning. Han fick excellent med kritiken:
”Veteranhane med okey proportioner, fint huvud och uttryck, utmärkta öron och behäng, aningen ljusa ögon, bra kropp och vinklar, platt svans, rör sig bra från sidan, instabil fram och bak, vacker päls.”
Det var han och en annan veteranhane. Tamino placerade sig som tvåa och tyvärr utan ck.
Jag noterade att jag kände igen domaren och minnet drog mig tillbaka till en inofficiell utställning i Smålandsstenar 1 maj 2012. Jodå, visst var det så. Det var då jag på ett lite ofint sätt fick reda på att Sally hade lite mer hull än vad hon behövde. Via min gamla blogg kunde jag se vad för kritik Sally fick då och jag blev nyfiken på vad som komma skulle den här gången när Sally är i en mycket bättre kondition än förra gången.
Redan när vi samlat ihop oss i ringen så gick domaren fram till alla hundar för en första övergripande uppfattning. Sally såg henne komma närmare och hälsade glatt med på sätt som Sally gör. Stora svansrörelser, öronen bakåt, tappande med tassarna och ett knorrande läte och givetvis en slickning.
På bordet märkte jag snabbt att domaren reagerade på Sallys päls.
Är hon kastrerad? frågade domaren. Nej, det är hon inte, svarade jag. Då är hon urfälld då? Fortsatte domaren. Ja, det är ju sådana tider nu ju, svarade jag lite undvikande. Det är ju hennes sak att bedöma tänkte jag tyst för mig själv.
Sally fick very good med kritiken:
”Tik med aningen långa proportioner, okey öron, fint behäng, ljusa ögon, bra kropp och vinklar, platt svans. Rör sig okey, för dagen inte i bästa pälskondition. Skulle önska bättre könsprägel.”
Endast två tikar i öppenklassen fick excellent, så vi fick vara med och slåss om tredje och fjärdeplatsen. Men vi fick ingen sådan plats.
Jag vill lova att domaren höll sig konsekvent. Kritiken som Sally fick i Smålandsstenar 2012 var väldigt lik den hon fick denna dag.
Trötta och för mig lite lätt besviken – ja, jag siktade och hoppades på att få med mig en champion hem – körde vi hemåt. Under väntan på vår tur konstaterade jag ändå att hur det än går i utställningsringen så kommer mina hundar alltid vara mina BIS-hundar och champions. Det ögonblick som blev det starkaste denna helg var ändå platsliggningen med Sally och applåderna från vår lilla publik. Det väger så mycket tyngre än min besvikelse över att det inte blev riktigt som jag tänkt. Domaren ser inte vad jag ser varje dag och jag ser mina fantastiska guldhundar med sina egna personliga sätt och uttryck.