Hon fick ett morfinpreparat injicerat av veterinären och därefter verkade det hela lugna sig.
Väl hemma igen syntes det dock att hon inte var helt bekväm. Så under söndagen tog vi det alla väldigt lugnt. Jag trodde att vi skulle behöva se henne be om att få komma ut med jämna mellanrum, men hon höll sig vilande och stilla, vilket var skönt att se. Veterinären hade ju ändå ordinerat det.
Rastning skedde bara i vår trädgård, men hon tyckte nog att vi skulle bege oss längre för hon tog sikte på vår väg som leder ut mot gatan och bort från tomten. Bajsa gjorde hon också, men bara en gång och eftersom hon fick tömt tarmarna ordentligt under lördagen så fanns inget att bajsa, typ. Men inget blod i alla fall.
Hon har ätit med god aptit och idag gjorde vi en gemensam promenad i solen. Solen gassade på och värmde duktigt.
Eftersom promenad får igång mage och tarmar, så vågade jag inte låta henne gå hela vägen, utan hon fick pausa i en transportväska som vi egentligen köpte in till Simba när han var valp. Simba gillade den inte, Tamino älskar den och Sallys motvillighet att ens krypa in i den säger mig att hon inte är direkt förtjust i den heller. Hennes sprudlande glädje när hon fick komma ut på egna ben sa mig ännu mer. Samtidigt var det skönt att se henne så glad.
Att hon bajsar 2-3 gånger per dag, är normalt sedan hon började på sitt veterinärfoder. Innan dess var vi glada om hon bajsade en gång om dagen. Efter lördagens beteende blev jag skraj när hon ställde sig idag för andra gången. Jag ville inte att hon skulle reta igång samma beteende igen. Tre gånger ställde hon sig och det var rediga lass hon puttade ut och det bästa var att det såg så fint ut. Bra form, fasthet och utan blod. Det var nästan lite konstigt att känna glädje över att hon bajsade så fint, men knasigare saker finns det väl att glädjas över.