Jag förstod igår på samtalet att Sally inte skulle få komma hem. Att fungera normalt och fokusera på det jag i vanliga fall gör, var inte lätt då tankarna bara flög iväg på Sally och saknaden över henne. Jag ville bara att hon skulle bli bra och få komma hem.
Natten gick och så även halva dagen idag när nästa uppdateringssamtal från veterinären kom. Sally var mycket piggare och gladare och hade inga tydliga smärtor trots att de minskat på smärtlindringen. Man misstänker att hon reagerat på Durogesic-plåstret och fått biverkningar så som dämpning, slöhet och även hallucinationer. Det kan ha hänt att hon fått lite för mycket eller att hon inte tålt medlet eller till och med en kombo. Hon var i alla fall redo att komma hem och jag var inte sen med att hämta henne. Dock fick jag vänta några timmar innan det var dags.
Väl framme och när Sally väl kikade fram i rummet där jag väntade så såg jag äntligen min hund. Sally som såg ut som sitt vanliga jag. Glad, sprallig och den där blicken i ögonen som bara hon har. När jag såg bilden jag tog på henne i söndags en stund innan hon lades in så märkte jag skillnaden mot den utstrålning hon uppvisade på hemvägen idag.
Jag är tacksam över att det inte var smärtan i ryggen som blivit värre och att hon därmed blivit sämre. Eller så har hon varit sämre, men att vi lyckades hejda det. Dock var det ganska läskigt med biverkningarna och reaktionen av plåstret. Skulle hon mot förmodan - peppar peppar - bli sämre så fick jag veta att vårt försäkringsbolag ställt sig positiva till en CT-röntgen. Men jag hoppas aldrig att det blir aktuellt.
Det absolut viktigaste i det hela är att hon nu mår mycket bättre och att hon äntligen fått komma hem till flocken... och mig!