Häromdagen lekte sambon med Maximus en stund och jag hörde dem bara på ett nätt avstånd:
”Aj!!
”Aj ajaj!”
”Aj ajaj ajajajaj!”
”AAAAJ!”
"AJ!"
"Aj aj aj aj!"
"Ajajajaj"
"AAAIIIJ!"
Jag blev till en början lite fnissig, men ju mer ajande sambon yttrade och ju mer intensivt det blev, desto värre blev det för mig. Jag kunde knappt stå rakt upp. Jag höll på att säcka ihop på golvet och dö av skratt!
Inte av skadeglädje, utan mer av igenkänning och tacksamheten över att det inte var mina fingrar som utsattes.