Trots att Maximus nu är tredje valpen jag erfar, så minns jag inte att det var en sådan berg-och-dal-bana de andra gångerna. Sally första och med henne var precis allt nytt, men vad jag minns i huvudsak mest trevligt hela vägen. Simba andra och han var en fullkomlig terrorist. Det minns jag fortfarande. De lugna stunderna med honom var när han sov och de var få. Är det så att för varje valp blir jobbigare än den förra? I så fall börjar jag fundera på om jag vågar en till i framtiden… Men samtidigt valptiden är intensivt och kort jämfört med hundens hela liv. När han frångår tiden som bäbis och blir hund på riktigt kanske just känslan av att vara en småbarnsförälder går över och blir matte i stället.
Simba har inte riktigt förstått än att Maximus inte är en tik som ska uppvaktas och juckas på. Maximus vill inget hellre än att leka med Simba, men uppvaktning och juck är inte lek i rätt bemärkelse här. Jag hoppas att Simba snart förstår läget och att grabbarna kommer kunna leka normalt. Just nu är det rätt strängt att hålla uppsikt även på de båda. Leka får dem, men inte jucka.
Idag fyller lillgrabben 11 veckor och han väger 2076 g. Vi upplever båda förändringar med honom nästan varje dag.