För några veckor sen började Tyra och Husse på agilitykurs. Husse rapporterar om att Tyra är duktig och att hon verkar tycka att det är roligt. Förrutom senaste gången då hon efter halva tiden bara gick och lade sig vid läktaren i Halmstad Hundarena.
0 Comments
Sally tar ordet! Men hörrödu Matte, nu missade du ju berätta om dagen nu när du ändå skrev om gårdagen! Det är väl för tur att du har mig som kan hålla ordning på dig så det inte blir allt för kaosartat! ;) Över till Matte! // Sally Jaha, Sally tyckte att jag skulle berätta att vi varit och simmat idag igen. Alla fick sig en liten sväng i poolen. Synd bara att Sally - som är den vi är där för - fuskar sig igenom, medan de andra två simmar på som tusan! Jag funderar på om det är någon metod vi missat som kan få henne att använda sina bakben lika fint som sina framben. Om inte är det kanske dax att besöka en ortoped för att utreda henne närmare. Knät har i alla fall inte hoppat ur led på ett bra tag nu. Det var fullt hus på arenan när vi kom dit och jag var lite nyfiken på vad som hände. Agilitytävling. Vi satte ut hundarna i bilen och gick tillbaka in för att kika på agilityn. Ljudnivån var hög och stämningen kändes inte alls som på rallytävlingen kvällen innan. Vi stod och kikade på några ekipage och deras prestationer. När ett visst ekipage - som det gick väldigt bra för i alla fall utifrån mitt tycke - gick i mål så kände jag en stark känsla av att jag både ville skratta och gråta. En väldigt märklig känsla då jag inte hade någon koppling till ekipaget alls eller så. Den enda förklaring jag har är att energin i lokalen var så överväldigande och påverkande. Det var så enormt så att tillslut stod jag verkligen och grät och skrattade samtidigt. Lite tröstade var det att min sambo upplevde samma sak. Men det var lite kul att kika på de tävlande och deras hundar - oftast - i full fart på banan. En observation jag gjorde var att det måste kännas tråkigt för dem som kanske åkt långt, väntat länge på sin tur och bara hann vara ute på banan i några sekunder innan de blir diskade för att ett hinder togs i fel ordning. Skönt att det inte är så inom rallyn. Jag intalade mig hela dagen igår att jag inte skulle åka på tävling utan att det skulle vara som ett helt vanligt kurstillfälle. För i den vetskapen kunde jag känna av en glädje och förväntan över att få gå in med Sally och bara köra och ha roligt! Spänning, förväntan och glädje! Vi åkte hemifrån tidigt för att vara på plats i god tid - en halvtimme - innan banvandringen som skulle börjat klockan 19.15. Dock var det något som inte gick som det skulle. För vi väntade och väntade. Den första gruppen nybörjare hann få sin prisutdelning och lika så fortsättningsgruppen. Så runt klockan 20.30 fick vi äntligen gå vår banvandring och komma igång med vår tävling. Jag hade dock använt tiden väl till att plugga in banan med hjälp av banskissen. Jag bad min sambo om hjälp. Han satt med skissen och jag räknade upp vilka moment som jag skulle gå igenom och i vilken ordning. Efter ett par omgångar av detta så kunde jag banan utantill utan att ens ha gått banvandringen. Något som jag senare insåg verkligen var till nytta, eftersom jag kunde lägga mer tid att ha kontakt med Sally genom hela banan. Sally följde med hur fint som helst genom hela banan. Dock hade vi en nosning på tredje skylten samt bristande samarbete, något som jag inte såg alls då detta skedde bakom min rygg. I slutändan av banan mellan 360 grader höger och 270 grader höger kom Sally in i min väg och jag råkade trampa på henne så hon skrek högt och ljudligt. En obehaglig händelse jag snabbt fick lämna bakom mig. Vi fortsatte framåt som om inget hade hänt, trots att verkligen alla il Jag trodde att händelsen skulle dra en massa poäng, så jag blev ganska nervös och orolig en stund efter att vi nått mål och kommit utanför bangränsen. Jag insåg i min oro att jag skapade situationen. Jag hade efter att ha snurrat 360 grader höger missat att ta bort min högerhand som jag använder för att visa att Sally ska följa med mig runt. Så jag hade inte enligt hennes mening avslutat den informationen till henne, så därav att hon kom framför mig. En klar lärdom jag plockar med mig! När resultatet kom upp på anslagstavlan var jag snabbt där för att få veta hur det hade gått för oss poängmässigt. Faktum med så fick vi ihop vårt bästa resultat hittills med hela 93 poäng! Under prisutdelningen kunde jag på mitt protokoll se att den skrikiga missen bara innebar tre minuspoäng som mindre förarfel. Puh! Placeringsmässigt hamnade vi på en tredelad 9:e plats. Första officiella tävlingen avklarad och som sagt bästa resultatet hittills! =) |
Om migJag heter Emilia, född 1985 och bor tillsammans med min sambo Joakim och våra fyra hundar (tre papillon och en kooikerhondje) i vackra Hallands län. Arkiv
April 2024
Kategorier
Alla
|