I tisdags fick Sally träffa osteopaten Magnus. Hon hade många spänningar i bäckenet och längre upp i ryggen. Både gamla och nya spänningar, som Magnus så magiskt bara löste upp. Knäna kändes fina och hon verkade inte lägga över vikten på ett av bakbenen utan verkade fördela vikten jämt.
Sally har egentligen sedan senaste löpet skuttat ovanligt mycket på tre ben. Men enligt mätningar hos Anna så såg hon jämnare ut i musklerna än vid förra mätningen. Dessutom kunde Sally upplevas sämre på grund av löpet. Men det blev liksom inte bättre, inte ens när löpet väl var över. Även i bassängen upplevde jag att Sally kämpade mer än vanligt och glädjerusen utomhus blev väldigt ovanliga. Men som sagt, inget har bekräftat min magkänsla. Än.
Jag var därför glad att jag valt att boka in Sally på en ny tid hos osteopaten Magnus så pass snabbt inpå den förra tiden, som var den 4 december. Jag kunde konstatera denna gången att spänningarna hade förflyttat sig längre upp i ryggen, samtidigt som de låg kvar vid bäckenet. Jag informerade om hur Sally varit sen sist och att jag inte upplevt någon förbättring. I vanliga fall brukar jag tycka att Sally blir piggare och rörligare efter ett besök med behandling.
Med tanke på Sallys trebensskutt, så tyckte Magnus att vi skulle få henne röntgad om dessa skutt fortsatte efter hans behandling. Just för att se om det fanns någon skada som inte han kunde känna av.
Igår hann jag inte med någon runda, då jag var hos veterinären med Tamino. Men skönt nog inte på grund av skada eller sjukdom, utan för DNA-prov för PRA. En ögonsjukdom som kan orsaka blindhet. DNA-provet kan tala om huruvida hunden har anlag, bär på sjukdomen eller är helt fri från den. Något som är bra att veta vid parning, så man inte parar två hundar med anlag eller en hund som har sjukdomen. Tamino skötte sig exemplariskt och nu väntar vi med spänning på svaret.
Idag när jag skulle ta med alla ut på en promenad, så började Sally redan vid första svängen att skutta på tre ben. Skit! Men jag fortsatte fram ändå och hoppades att det skulle gå bra ändå. När vi efter några minuter kommit fram till området där jag kunde släppa dem lösa, så gjorde jag det. Sally rörde sig obehindrat travandes, tills jag såg att hon stannade och satte sig och dessutom nästan lade sig ner. Jag såg hur obekväm hon var och insåg att vi inte kunde gå längre. De andra två hann göra sina behov och sen tog jag Sally i famnen och tog oss hem.
Väl hemma ringde jag veterinären så snart jag hunnit innanför ytterdörren. Jag berättade om situationen och tjejen i andra änden letade upp en ledig tid till oss. Första tiden hon hittade var på fredagen. Lång väntan tänkte jag, med tanke på att jag inte ens kunde rasta Sally. Snart kom en ny tid upp, då troligen någon precis avbokat och jag fick komma in idag bara 1,5 h senare. Perfekt!
Sally och jag anlände en halvtimme innan vår tid och fick sitta ner och vänta. Sally tyckte nog att det var dötrist att vänta på att få hälsa på en massa trevligt folk, för hon gnydde och gnydde.
Magiskt nog gick halvtimmen snabbare än väntat och vi blev hämtad av veterinären som skulle hjälpa oss. På rummet satte jag mig ner och började dra historien igen om vad som hänt, att vi simtränar och träffat osteopat och att det nu var dags att ta reda på vad som inte står helt rätt till med Sally.
Veterinären undersökte Sally och tyckte lik osteopaten att hennes knän kändes fina. Han ville att vi skulle söva Sally och ta några röntgenbilder. Sally fick sömnmedlet rakt i blodet och blev snabbt sömnig och sackade ihop. En fruktansvärd syn och det skar djupt i mitt hjärta. Jag hade blivit förvarnad om det, med det är ändå fruktansvärt jobbigt att se sin älskade hund falla ihop på det viset. Min hjärna sa att jag skulle avliva henne, så jag fick flera gånger tala om för mig själv att hon skulle få vakna igen och att hon behövde vara i detta tillståndet för att underlätta undersökningen och röntgenbildstagningen.
Jag frågade snällt om jag fick vara med och det var inga bekymmer. Djursköterskan tog mina tillhörigheter medan jag fick lyfta och bära en totalt avslappnad Sally. Inte helt lätt vill jag lova. Fyra bilder togs och sen fick jag ta med Sally tillbaka till rummet och invänta att veterinär kollat på bilderna.
Jag lämnade inte Sallys sida, inte för en sekund. Jag ville att hon hela tiden skulle känna och veta att jag fanns med. Dessutom kändes det tryggt för mig också.
Tillbaka kom veterinären med enbart goda besked. Ingen artros, både knän och höfter såg fina ut. Det fanns inget som kunde förklara varför Sally skuttar på tre ben och har ont. Kanske var det dags att överväga operationen som vi så hårt jobbat för att undvika. Men operationen var ingen definitiv lösning än eftersom vi inte vet vad som händer.
Veterinären beslutade att sätta in behandling - smärtstillande och antiinflammatoriskt under fjorton dagar med vila och bara kort-korta utevistelser för att kissa, bajsa och lukta. Annars bara koppelvila. Ingen träning. Jag bara såg hur tävlingarna jag planerat in passera i mitt minne. Kändes tråkigt, men faktum är så är det betydligt viktigare att Sally blir av med sina bekymmer och det på heltid!
Sedan får vi se vad som händer här näst. Har en inbokad telefonkontakt med veterinären för att följa upp behandlingen. En ytterligare tid till veterinären som är specialist på knän som nu hade semester, samt en ny tid hos osteopaten.
När jag skulle betala för kalaset så uttrycker kvinnan i receptionen en undran om inte jag hade varit där även igår fast med annan hund. Visst var det så och illa är det att behöva åka in två dagar i rad. Något hon höll med om.
Med tanke på att inget hittades, så hoppas jag att medicineringen kommer att hjälpa. Men vi kan nu bara vänta och se....
På bilderna nedan:
T.V - Sally innan vi åkte till veterinären.
T.H - Sally som precis vaknat upp efter röntgen.