Jag trodde först att sambon tagit den och att det var han som flyttat skålen. Men så var det inte. Vem skulle ha rört skålen bortsett från oss två? Tankarna flög genom mitt huvud. Jag visste att Sally och Tamino var de enda som varit hemma.
Vi ringde och rådfrågade veterinär och vi fick rådet att ge båda sparris, både som kvällsmat på fredagskvällen och som frukost nästa dag. Vi fick även informationen att om någon av dem fått i sig nålen så skulle det visa sig senast under lördagens förmiddag. Men inget hände.
Vid middagstid på söndagen uppmärksammade jag att Sally såg vissen ut. Lite väl vissen och jag anade att hon mådde illa. Jag hade direkt mina misstankar. Så vi ringde veterinär direkt, men vi fick inte komma direkt då de hade mycket att göra utan vi fick vänta nästan en timme innan vi körde dit. Under samtalet så visade Tamino även lite tecken, så vi blev lite osäkra. För att ha uppsikt på honom så fick han följa med så vi inte missade något.
Väl i väntrummet på djursjukhuset var det tydligare. Tamino var som han skulle, men inte Sally. Sally brukar vara den mer spralliga och framför allt när det kommer andra trevliga människor i närheten man kan hälsa glatt på, men hon gjorde inte mycket väsen ifrån sig utan la sig ner under stolen där jag satt.
Inne hos veterinären tog de tempen på Sally. Tempen såg fin ut. Buken kändes mjuk. Veterinären konstaterade att Sally mådde lite illa, då hon saliverade lite mer än normalt. Veterinären beslöt att vi skulle ta en röntgenbild och så gjorde vi. Jag fick lov att se bilden innan jag skulle tillbaka till rummet med Sally. Djursjukvårdaren kunde direkt se på bilden att Sally hade ett främmande föremål i buken. Dock tyckte jag den såg för kort ut för att vara den försvunna nålen.
Jag och sambon fick se bilden ihop med veterinären också. Objektet fanns i tarmen och var på väg ut. Hon kunde också konstatera varför Sally var lite illamående. Hennes tarmar innehöll en hel del bajs. Veterinären beslöt att ge Sally mikrolax, en typ av snabbverkande laxermedel. Sally hann få den och vi for ut och hon ställde sig nästan direkt för att bajsa. Ut kom nålen som vi saknade!
Jag är fortfarande förundrad över hur Sally fått den i sig, men jag är också otroligt lättad över att nålen kom ut själv. Det kunde gått mycket värre....
På röntgenbilden nedan kan ni se nålen långt till höger.