2011 diagnostiserades Sally med patella medialt grad 1 på båda bakbenen. Hon var något besvärad ett tag det året efter olyckan med Tyra och det diskuterades om operation skulle behövas. Vi avvaktade ett tag för att se om besvären försvann och det gjorde dem. Vi började simträna hos Anna för att ytterligare minimera risken för en operation.
Inför dagens specialistmöte så var jag helt säker på att det var dags för operationen. Jag hoppades samtidigt på att få svar och anledning till Sallys bekymmer.
Veterinären kollade först igenom Sallys journal för att se vad som han själv skrivit 2011. Sedan började han känna på Sally. Han konstaterade att vänster knä var lite lättare att luxera än höger. Men det gav egentligen bara huvudbry när jag förmedlade att det var höger ben Sally håller upp när hon skuttar. Han kände och klämde och verkade inte komma fram till något. Kollade på tidigare gjorda röntgenplåtar och kunde bara konstatera att Sally är i väldigt fin form. Inga förslitningar gick att finna någon stans.
Av någon anledning upptäckte jag och sambon att Sally skuttar lättare med vintertäcket på än utan, något jag också framförde till veterinären. Hon skuttar heller inte inomhus men däremot utomhus. Då började veterinären fundera och började klämma i höger baktass och i varje tå. Vid klämmande av en av tårna uppvisade Sally tydligt obehag. Jag trodde att vi äntligen hittat problemet. En liten röntgenplåt togs på tassen, men inga konstiga avvikelser. En helt normal tass.
Kunde det vara täcket som orsakade det? Eller spelade underlaget hon rör sig på någon roll?
Jag fick en uppgift med mig hem och det är att undersöka detta. Sally får börja följa med på våra promenader igen, men inga explosiva rörelser. Skulle min undersökning ge något så har vi kanske hittat felet och kan åtgärda det. Om det nu är så enkelt som att bara skippa täcket.
Skulle det däremot inte komma fram något under min undersökning, så blir det en kur antiinflammatoriskt igen och se vad detta ger.
Veterinären är klart nyfiken på vad jag kommer att finna eller inte finna under min undersökning och det ska jag rapportera om till honom.
Det var egentligen fler små detaljer som skedde under det tre timmar långa besöket, men jag tror jag fick med det mest väsentliga. Jag vet inte om jag känner att vi kommit en bit på vägen. Det konstaterades igen att Sally är hur fin som helst, inte bara kroppsligen utan även temperamentsmässigt. En underbart go tik!
Utredningen fortsätter....